Kategori: Uncategorized (sida 5 av 14)

Jag saknar mycket sällan de platser där jag har bott. Visst saknar jag familjen och vännerna men inte i sådan utsträckning att jag längtar tillbaka. Dem finns ju ändå alltid där. Ett FaceTime-samtal bort. När jag tänker tillbaka på de platser där jag bott kan jag däremot känna en viss längtan efter mina löprundor. Det är en skön nostalgitripp att tassa runt i gamla löpspår.

När det kommer till minnen finns det inget som kan konkurrera med Holmsund och Sillviken. Här spenderade jag mina barndomsår och så här i efterhand är det i princip enbart förknippat med ljuva minnen. Varma och soliga somrar fyllda av lek och bad i Sillviken. Snörika vintrar med skid- och skridskoåkning med vännerna i Holmsund. Den sockersöta glädjen grumlas enbart av ett antal bittra fotbollsförluster med pojklaget och en omtumlande tonårskärlek.

För de flesta framstår jag nog som en krass realist frikopplad från känslolivets nyckfulla svängningar. I själva verket är jag dock en hopplös romantiker som älskar att gotta mig i nostalgins ljuva och bitterljuva värld. När jag återvänder till en plats där jag tidigare spenderat mycket tid ägnar jag mig därför gärna åt minneslöpning. Jag älskar att planlöst springa runt och återuppleva svunna tider.

När vi är på besök hos mina föräldrar i Umeå passar jag ofta på att unna mig en löprunda i såväl Sillviken som Holmsund. Till och från kombinerar jag turen med en runda mellan Holmsund som Sillviken. Den här sommaren blev det två fantastiska rundor tur och retur mellan Sillviken och Holmsund. Särskilt den första rundan i början av juli var lite extra minnesvärd. Ljuvlig men avslutningsvis lite panikartad.

Till Holmsund springer jag gärna inlandsvägen via Innertavla, Tomtebo, Yttertavle och Holmsjön. Tillbaka mot Sillviken föredrar jag turen längs med kusten via Knivingen eller Revet. Kustslingan kräver en kortre simtur och eftersom jag tycker det är lite obehagligt att springa med blöta kläder föredrar jag att avsluta med en kortare sträcka i klibbiga kläder och kippande skor. När jag väl kommit ut till Holmsund har jag ofta svårt att motstå frestelsen av liten nostalgirunda. Det finns så många platser förknippade med oförglömliga minnen värda att återuppleva. Kamratvallen, Lilla Wembly, Sandviksplan, Bränteplan, Grändern, Stigarna, Ljumviken, Patholmsviken (Arsenikviken), Djupvik, Hamnen, Sågverket, Golvfabriken, Foderfabrikerna, Västerlångslädan, Lövsundet, Vindskydden, Åsen, Lövöudden, Karlsborg, Golfbanan, Lövkiosken, Gotta, Storsjöskolan, Centralskolan.

För att barnen ska få lite extra sommarlov brukar vi låta dem spendera en vecka hos mina föräldrar i Sillviken. Den första helgen i juli åkte vi upp till Umeå för att lämna barnen hos farmor och farfar. Sillviken visade sig från sin bästa sida. Soligt och varmt. Sydlig vind och badvänligt vatten. På söndagen gav jag mig ut på en lång runda mellan Sillviken och Holmsund. Termometern stod på 25 grader och det var lätt att njuta av gnetandet i väggrenen på de slingrande landsvägarna mot Holmsund. Jag stannade på Smultronstället i Holmsjön och drack en folköl. Väl framme i Holmsund kunde jag som vanligt inte motstå en nostalgirunda i barndomskvarteren innan jag vände tillbaka mot Sillviken. Det medhavda vattenförrådet tog slut redan i infarten till Holmsund men i Patholmsviken stötte jag som tur var på familjen Persson som var ute och letade efter sonen och min vän Anders bortsprungna hund (det visade sig att han, hunden, låg och vilade i skuggan undret trädgårdsmöbeln). Jag fick en trevlig pratstund och tillräckligt med vatten för att klara den kvarvarande turen hem till Sillviken.

Nostalgirundan fortsatte och efter ytterligare en sväng förbi Ljumviken, runt Lövöudden och Åsen styrde jag kosan tillbaka mot Sillviken. I vanliga fall springer jag ner till Knivingen och simmar den korta sträckan över kanalen till Tavelfjärden och avrundar med fyra kilometers lätt löpning till stugan i Sillviken. Den här dagen bestämde jag mig emellertid för att ta turen via Revet och ön Kas som medför två kortare simturer. Jag hade en minnesbild av några korta hopp mellan stenarna och en cirka tio meter lång simtur över grundet mellan Revet och Kas men minnet bedrog mig. Det visade sig var både betydligt längre och begärligare än vad jag hade tänkt mig. Efter knappt 40 kilometers löpning är orken och tålamodet dessutom något begränsat. Redan när jag närmade mig passagen mellan Revet och Kas uppenbarade sig det första problemet. Det visade sig att den sista stugan på Revet vaktades av en tämligen folkilsken hund och eftersom jag är mer än lagom hundrädd övervägde jag mer än en gång att vända om och springa den fem kilometer långa vägen tillbaka till Knivingen och simma därifrån istället. Efter några minuters nervöst trampande på stenarna i strandkanten bestämde jag mig för att trotsa hundrädslan och ge mig ut i vattnet. Ackompanjerad av hundskall och måsskrik tog jag av mig till shorts, packade ner kläder, skor och ryggsäck i vattenpåsen och gav jag mig ut i vattnet. Det som i minnet var en lätt och kort passage blev en stressig och panikartad upplevelse. Avståndet från strand till strand visade sig var drygt 200 meter och stenarna så glest placerade att det inte gick att hoppa mellan dem. Eftersom vattnet var cirka 30-70cm djupt på större delen av passagen gick det inte heller att simma utan jag fick hasa mig fram med händer och fötter på den hala och vassa stenbottnen. I takt med att hundskallen avtog tilltog fågelskriken och en bit ut i vattnet visade det sig att inte mindre än tre fågelfamiljer var missnöjda mitt vägval. Först ut var familjen Fiskmås. Skrikande och bajsande attackerade dem mig i täta och oregelbundna angrepp från ovan. Jag skyddade mig genom att dyka ner i det grunda vattnet och slå vilt omkring mig jag med vattenpåsen. När jag närmade mig mitten av passagen, där kanalen ut till öppet går, gav familjen Fiskmås äntligen upp men istället dök familjen Kanadagås upp och visade sitt missnöje. Efter några rejäla slag i vattnet med vattenpåsen retirerade dem dock till lugnare vatten och jag kunde andas ut och simma några meter i lugn och ro. När jag närmade mig stranden på Kas uppenbarade sig dock familjen Tärna. Minst men folkilsknast av de tre fågelfamiljerna. Skrik och och ilskna attacker avlöste varandra när jag snubblade fram och slog omkring mig med vattenpåsen. Med panik i bröstet och högre puls än under de 39 kilometrarnas löpning kunde jag slutligen pusta ut en bit upp på landbacken. När jag återhämtat andan och samlat ihop nerverna kunde jag konstatera att vattenpåsen bokstavligen blivit en vattenpåse. Kläder, skor, ryggsäck och mobiltelefon badade i vatten i den vattentäta vattenpåsen. Det bryska hanterandet i samband med passagen var uppenbarligen mer än vad den tålde. Genomblöt men glad för livet kunde jag efter en stund skutta vidare på stenstranden. Simturen från Kas till fastlandet och den korta kvarvarande löpturer kändes oväntat lätt.

När jag kom fram summerade jag turen. Sillviken – Innertavle – Yttertavle – Holmsjön – Holmsund runt – Sillviken.  43,6km. Glädje och panik.

Jag behöver väl knappast säga att sommarens andra runda mellan Sillviken och Holmsund gick via Knivingen. Som helhetsupplevelse var den mer njutbar men inte riktigt lika spännande och minnesvärd.

Innan sensommaren helt går över till höst kan det vara på sin plats att summera sommarens mest minnesvärda löprundor. Först ut blir årets varmaste, svettigaste och plågsammaste runda. Jag tar mig samtidigt friheten att göra lite reklam för Sundsvallsområdet.

När det är soligt och varmt passar vi ofta på att göra en badutflykt till havet. I Sundsvallsområdet kryllar det av fina badplatser. Längs hela kusten söderut genom Medelpad och norra Hälsingland finns det gott om vackra sandstränder. Vår favorit i sydlig riktning heter Norrviksand och ligger på Njurundakusten. En lång, finkornig och mjuk sandstrand som sträcker sig djupt upp på land. Utmärkt botten. Lite vindpinad men som en följd av det ofta roliga vågor. Öster om Sundsvall ligger Alnö, i folkmun känt som Norrlands Hawaii, där det finns väldigt många fina sandstränder. Här hittar vi vår favorit, Hartungsviken, på öns sydöstra sida. Fin utsikt och fin sand men ganska ofta en smula kallt i vattnet. Allt som oftast åker vi dock norrut till Tynderö i Timrå kommun. Här ligger vår absoluta favoritstrand, Oxviken. Sannolikt Norrlandskustens finaste sandstrand. Kanske till och med den finaste på hela ostkusten. En s-formad strand omgiven av klippor. Sällsynt vit och finkornig sand. Klart vatten. Fantastisk botten. Lagom långgrunt. En liten bambukiosk där det går att köpa toast, snacks, glass och kaffe. Perfekt.

Den första dagen på semestern var en strålande vacker dag. Soligt och varmt redan tidigt på morgonen. En typisk dag då vi flyr stan och åker till havet för att bada. Efter en sen men snabb frukost hoppade vi in i bilen, hissade ner rutorna och blåste norrut på motorvägen med siktet inställt på Oxviken. Allt som oftast passar jag på att ta en löprunda i anslutning till våra badturer. Helst av allt springer jag till stranden och avrundar turen med ett dopp i havet. Den 17e juli var inget undantag. När vi gjorde ett kort stopp i Söråker för att köpa lite picknick passade jag på att överge bilen och fortsätta till fots. Familjen passerade mig ganska snabbt och redan på avstånd kunde jag höra hur pojkarna skrålade ikapp med Sven Ingvar Magnusson. -Sommar, sommar och sol, havet och vinden och…Heejjjaa paaappppaaa…och så försvann dem över krönet och lämnade mig ensam kvar med landsvägen och solen. Vädret och den nyvunna semestern gav en fjäderlätt känsla. Jag flög fram mot Tynderö. När jag närmade mig Oxviken beslöt jag mig för att ta en extra sväng runt Åstön och tillbaka. Det skulle visa sig vara ett ödestigert misstag. Jag missbedömde såväl avstånd som vätskebehov. Jag uppskattade den extra svängen till cirka 8km men i själva verket vara den 18km. Om man ska springa mitt på dagen en stekhet julidag bör man försäkra sig om att det finns tillgång till vatten. 33 kilometers löpning i nästan 30-gradig värme tarvar mer vatten än en knappt full 33cl pet-flaska. Det är få saker som är så plågsamma som att drabbas av vätskebrist. Allt var frid och fröjd när jag rundat Åstön och vände tillbaka mot Tynderö. Visst var jag varm och trött men fortfarande fanns det lite klipp kvar i steget. Efter ytterligare några kilometrar började det dock ta emot ordentligt och därefter rann kraften snabbt ur mig. Tempot gick från löpning till jogg till omväxlande gång och jogg. Flera gånger fick jag stanna och vila. Jag har bara en vag och plågsam minnesbild av de till sista kilometrarna till Oxviken. Världen snurrade. Konturerna var grumliga. Illamåendet påtagligt. Flera gånger var jag nära att kräkas. Ett par kilometer, som i vanliga fall är en baggis, kändes plötsligt oändligt långt. När jag slutligen kom fram rasade jag ihop i sanden. Himlen snurrade värre än någonsin och trots att det var nästan 30 grader varmt hade jag gåshud och frossa. Efter att ha bälgat i mig åtskilliga mängder vatten och saft lyckades jag krypa ner och lägga mig i vattenbrynet. Sakta men säkert återkom livet och jag kunde kravla mig upp till familjen.

Pojkarna var sugna på glass och jag kände att jag behövde komma bort från solen en stund så vi släpade oss iväg till Färjas Brygga. Pojkarna fick sin glass. Jag behövde fylla på energiförrådet och fick därför både en läsk och en löparöl. Drinking in the Sun från Mikkeller o skuggan. En utmärkt alkoholfri öl. Med återvunna krafter återvände vi till stranden där vi stannade till sent på kvällen. Pojkarna somnade i bilen på vägen hem och vaknade bara till när jag tjöt till pga av kramp i vaderna.

Första arbetsdagen efter semestern. När jag pustar ut efter löpturen hem passar jag på att summera 5 veckors ledighet. Efter en snabb inventering i telefonen kan jag konstatera att det, ur ett löparperspektiv, har varit en produktiv semester. 840 kilometer på 35 dagar med ett genomsnitt på 24 kilometer per dag. Möjligen blev det några dagar för många med dubbla turer och några för få helt utan löprunda. Glädjande nog har skavankerna lyst med sin frånvaro. Förhållandevis ofta har det dessutom funnits utrymme för en löparöl.

I vanliga fall brukar vi under vår semester flänga runt i Sverige och Europa i ett uppskruvat tempo men i år har vi spenderat ovanligt mycket tid på hemmaplan. Delvis för att min fru har ett oberäkneligt arbete men också på grund av det fortsatt begränsade rörelseutrymmet i spåren av Coronapandemin. Förutom det numera sedvanliga besöket i Stockholms skärgård samt ett par vändor till mina föräldrar i Umeå så har vi i princip vistats hemma i huset eller i sommarstugan.

Både i Stockholm och Umeå blev det några minnesvärda öllöpningar. Sommarens bästa rundor och löparöl fick jag dock på hemmaplan i Sundsvall. Gång på gång slår det mig hur fantastiskt fina förutsättningar det finns för tuff och vacker löpning i Sundsvall.

Sommarens bubblare och en återkommande goding både som löparöl och som matöl. Fjällbryggarnas Pilsner. Balanserad och maltig pilsner. Bra. Väldigt bra. Överraskande bra.

Hip Hops från beerblioteket. IPA med tydlig beska, diskret sirapslen sötma och fruktfriska inslag av ananas och passionsfrukt. Mycket bra löparöl.

En av sommarens stora händelser har varit att Lilleman nu cyklar så pass bra att även han kan hänga med på en löprunda utan att behöva vara förpassad till löpvagnen. I maj och juni var det ganska glest mellan rundorna och oftast blev det bara några kilometer. Under sommaren har rundorna successivt kommit allt tätare och blivit längre och längre och längre. Vid vår senaste tur kämpade både Storeman och Lilleman hela vägen upp till Södra Berget. Det tarvades naturligtvis lite stöttning med knuff i ryggen för båda två i de brantaste stigningarna men på det stora hela trampade dem hela vägen upp. När vi väl kommit upp till toppen passade vi på att gå Tarzanstigen och cykla lite i de nybyggda tekning- och pumptrackbanorna. På vägen hem tog vi omvägen via Bryggpuben Stormen i Sidsjö och firade med glass och löparöl. När vi slutligen svängde in på uppfarten till huset kunde vi konstatera att Lilleman slagit nytt rekord. 21,4km och 380 höjdmeter.

Det är underbart att planlöst springa runt med två cyklande gossar. Att cykla och röra på sig sporra verkligen fantasin för barnen. Under sommarens cykel- och löpturer har vi upplevt fantastiska äventyr. En dag dag var vi riddare på väg hem till slottet efter ett äventyr i främmande land. Det tarvades såväl lans som svärd för att bemästra stråtrövare och drakar i skogen längs med Selångerån. En annan dag var vi pirater som härjade på de sju haven. Pojkarna guppade fram på sina cykelseglare på jakt efter skepp att plundra. I Selånger bordade vi kungens skepp och efter en intensiv strid med musköt och svärd lyckades vi lägga beslag på kronjuvelerna. Vi grävde ner skatten i Selångers kyrkoruin. Som äkta pirater firade vi vår seger med något att dricka på Pilgrimscentret i Selånger innan vi påbörjade vår seglats hemöver. En kväll när vi springa och cyklade hem från en middag hos några bekanta förvandlades cyklarna till rymdfarkoster och vi till astronauter som svepte fram genom rymden på väg mot Mars. På vår senaste tur upp till Södra Berget var det Robin Hood och Lille John som galopperade fram på sina cykelhästar genom Sherwoodskogen på flykt från Prins Johns vasaller.

Ofta kryddas våra äventyr med något gott att äta och dricka. För att locka ut en femåring och en åttaåring på en 10 till 20 kilometer lång cykeltur kan det behövas lite motivation. Somliga skulle säkert kalla det muta men i uppfostringssyfte väljer jag att kalla det belöning. Under sommaren har det blivit många cykelglassar, cykelmilkshakes och cykelpizzor. Titt som tätt har även pappa fått något gott att dricka.

Cykelmilkshake och löparöl på APA. Apocalyptic Thunder från norska Amundsen Brewery. Fruktig och frisk. Tydlig beska. Inslag av ananas och citruszest. Bra. Enligt pojkarna är APAs milkshake den bästa som går att köpa för pengar. Till favoriterna hör Oreosmak och Hallon.

Trots att det är länge sedan jag slutade med alla former av organiserad träning och helt saknar intresse för att tävla eller springa organiserade lopp så kan jag fortfarande uppskatta tempo- och intervallträning. Det är skönt med ett avbrott i det enträgna malandet och blanda upp nötandet med lite intensiv puls- och mjölksyreträning. Någon gång varje vecka dammar jag därför av ett intervallpass från ungdomsårens fotbollsträningar. 70-20. 50-10. 15-15. Några 400- eller 800 meters lopp. Snöpulsning över Kubens Konstgräsplan. Backlöpning uppför slalombacken i Sidsjö eller Södra Berget. Sällan är jag så trött som när jag ramlar ihop efter tredje rundan uppför Södra Bergets eller Sidsjöns slalombacke. Utmattningen efter 3 intervallpass upp för en slalombacke skiljer sig väsentligt från utmattningen efter 50km traillöpning. Som förväntat är den mer akut, präglad av mjölksyra, blodsmak i munnen och illamående, men snabbt övergående. Inte dov och tung på samma sätt som efter ett långt löppass. Den total utmattningen, yrseln och frusenheten, som kan hänga kvar ganska länge efter en lång löptur, saknas helt och man kan istället känna sig oförskämt pigg och förvånansvärt snart sugen på ytterligare en runda.

Det är lätt att längta till slutet när man är mitt uppe i ett intervallpass. Ofta behöver man något yttre att fokusera på, drömma om eller irritera sig på för att stå ut och orka fortsätta trots att kroppen skriker att man skall stanna. När mjölksyran flödar i benen, blodsmaken i munnen är påtaglig och världen börjar bli suddig i konturerna under ett intervallpass uppför Sidsjöbacken smyger sig minnen från svunna tiders försäsongsträning med Janne Söderman, nej Söderqvist, förlåt Söderström, upp ur det undermedvetna. Först som ordentligt påpälsad skuggestalt/skuggvarelse med visselpipan i högsta hugg samtidigt som vi kämpar runt karusellvägen i vinterkylan. När jag pustat ut efter 2 omgångar uppför Sidsjöbacken och precis skall påbörja den sista rundan dyker han, Janne, åter upp i minnet. Den här gången i Storsjhöallen, och betydligt mer lättklädd, samtidigt som han, med orimligt munter stämma, basunerar ut att nästa övning är, piiiiip, en i text icke nämnbar övning ur det så kallade ”Programmet”. Ett brutalt jobbigt träningsprogram, sannolik härstammande från det forna östblocket, som vi körde som försäsongsträning en gång per vecka under några år.

Tankarna på Janne Söderström och försäsongsträning återkommer när jag sitter och pustar ut i skuggan av Piren i Junibosand. Kanske är det värt att plitas ner i text. Sagt och gjort. Dagens löptur gick från Njurundbommen till Junibosand via ett badstopp i Norrviksand. 18km. Den ganska trista landsvägslöpningen avrundades med 20 fantastiskt fina intervallsprintar på piren i Junibisand. Bra för både puls och balans. Pojkarna bistod med uppmuntrande hejarop.

Jag älskar att gå eller springa på en pir. Det är något fascinerande pirar. Något motsägelsefullt. Lugnt på en sida och stormande på den motsatta. Något vemodig. Ensamt. Envist. Strävsamt. Bara uppförandet av en pir måste vara ett elände. För att inte tala om tillvaron för en pir.

Efter en medellång runda kryddad med 20 stycken pirsprintar var det skönt att kunna glida ner på Salteriet och äta en sen lunch och dricka en löparöl. Bröderna Bommen 3,5 Classic slank ner så snabbt att jag inte ens hann med att ta en bild med ölen i glaset. Trevlig Pale Ale i folkölsformat. Passade finfint till den rökta sikmackan.