Trots att det är länge sedan jag slutade med alla former av organiserad träning och helt saknar intresse för att tävla eller springa organiserade lopp så kan jag fortfarande uppskatta tempo- och intervallträning. Det är skönt med ett avbrott i det enträgna malandet och blanda upp nötandet med lite intensiv puls- och mjölksyreträning. Någon gång varje vecka dammar jag därför av ett intervallpass från ungdomsårens fotbollsträningar. 70-20. 50-10. 15-15. Några 400- eller 800 meters lopp. Snöpulsning över Kubens Konstgräsplan. Backlöpning uppför slalombacken i Sidsjö eller Södra Berget. Sällan är jag så trött som när jag ramlar ihop efter tredje rundan uppför Södra Bergets eller Sidsjöns slalombacke. Utmattningen efter 3 intervallpass upp för en slalombacke skiljer sig väsentligt från utmattningen efter 50km traillöpning. Som förväntat är den mer akut, präglad av mjölksyra, blodsmak i munnen och illamående, men snabbt övergående. Inte dov och tung på samma sätt som efter ett långt löppass. Den total utmattningen, yrseln och frusenheten, som kan hänga kvar ganska länge efter en lång löptur, saknas helt och man kan istället känna sig oförskämt pigg och förvånansvärt snart sugen på ytterligare en runda.
Det är lätt att längta till slutet när man är mitt uppe i ett intervallpass. Ofta behöver man något yttre att fokusera på, drömma om eller irritera sig på för att stå ut och orka fortsätta trots att kroppen skriker att man skall stanna. När mjölksyran flödar i benen, blodsmaken i munnen är påtaglig och världen börjar bli suddig i konturerna under ett intervallpass uppför Sidsjöbacken smyger sig minnen från svunna tiders försäsongsträning med Janne Söderman, nej Söderqvist, förlåt Söderström, upp ur det undermedvetna. Först som ordentligt påpälsad skuggestalt/skuggvarelse med visselpipan i högsta hugg samtidigt som vi kämpar runt karusellvägen i vinterkylan. När jag pustat ut efter 2 omgångar uppför Sidsjöbacken och precis skall påbörja den sista rundan dyker han, Janne, åter upp i minnet. Den här gången i Storsjhöallen, och betydligt mer lättklädd, samtidigt som han, med orimligt munter stämma, basunerar ut att nästa övning är, piiiiip, en i text icke nämnbar övning ur det så kallade ”Programmet”. Ett brutalt jobbigt träningsprogram, sannolik härstammande från det forna östblocket, som vi körde som försäsongsträning en gång per vecka under några år.
Tankarna på Janne Söderström och försäsongsträning återkommer när jag sitter och pustar ut i skuggan av Piren i Junibosand. Kanske är det värt att plitas ner i text. Sagt och gjort. Dagens löptur gick från Njurundbommen till Junibosand via ett badstopp i Norrviksand. 18km. Den ganska trista landsvägslöpningen avrundades med 20 fantastiskt fina intervallsprintar på piren i Junibisand. Bra för både puls och balans. Pojkarna bistod med uppmuntrande hejarop.
Jag älskar att gå eller springa på en pir. Det är något fascinerande pirar. Något motsägelsefullt. Lugnt på en sida och stormande på den motsatta. Något vemodig. Ensamt. Envist. Strävsamt. Bara uppförandet av en pir måste vara ett elände. För att inte tala om tillvaron för en pir.
Efter en medellång runda kryddad med 20 stycken pirsprintar var det skönt att kunna glida ner på Salteriet och äta en sen lunch och dricka en löparöl. Bröderna Bommen 3,5 Classic slank ner så snabbt att jag inte ens hann med att ta en bild med ölen i glaset. Trevlig Pale Ale i folkölsformat. Passade finfint till den rökta sikmackan.
