Efter 3 dagars vila på grund av sjukdom (med uppenbara symtom på övre luftvägsinfektion, feber, halsont och snuva) och med ett negativt covidtest kunde jag i torsdags återigen ge mig ut på en löprunda. Förmodligen var det en dag för tidigt men tristessen gnagde i huvudet och löplusten skavde i benen så på torsdag morgon kunde jag inte låta bli att dra på mig löparskorna. Morgonrundan blev ganska kort och gick i makligt tempo. På kvällen var familjen hos svärmor och åt middag så jag hade fått tillåtelse att ge mig ut på en längre löprunda. Trots att jag vet hur det brukar vara under de första löprundorna efter en sjukdom blir jag fortfarande överraskad och besviken när kroppen inte svarar som vanligt. De första fem till sex kilometrarna gick bra men så plötsligt i en ganska beskedlig uppförsbacke började kraften hastigt rinna ur kroppen. Det är som att musklerna har perforerats av ett oändligt antal små kanyler som dränerar kroppen på energi. Stegen blir kortare. Luften räcker in till. Blodsockret faller. En lätt yrsel infinner sig. Synfältet krymper till en tunnel med suddiga konturer. De följande fyra till fem kilometrarna släpar sig plågsamt fram och jag bestämmer mig för att korta av den tilltänkt sträckan och vända hemåt. De sista tre kilometrarna går lite lättare och när jag sitter och pustar ut på farstukvisten med torrhosta och blodsmak i munnen pumpar endorfinernas minst lika mycket som i slutet av en perfekt runda. 15km, delvis plågsam löpning.
Efter en stunds pustande återkommer krafterna och jag inser att jag plötsligt har en del tid över eftersom turen blev kortare än planerat. Efter en kort överläggning med mig själv bestämmer jag mig för att jogga den korta biten till Noisy Bastards och fira den återvunna hälsan med en löparöl. FalaBella från Brekeriet. En naturjäst ale som lagrats 12 månader på Ekfat. Trevlig men jag har druckit ett par klart bättre suröl från Brekeriet.
