Eftersom jag springer så gott som dagligen och med tanke på att det regnar eller snöar cirka 160 dagar per år i Sundsvall så är det relativt vanligt att åtminstone en av rundorna under dagen sker i någon form av nederbörd. Allt som oftast är det med blandade känslor jag kliver ut genom dörrarna, hemma eller på jobbet, när regnet öser ner. En gråmulen, kall och genomblöt dag i april eller november kan det kännas riktigt motigt. En varm och fuktig sommardag och kan det vara ljuvligt. I allmänhet tar det lite längre tid innan löpningen blir bekväm när det regnar. Efter att de första minuternas obehag har lagt sig och när de fåfänga försöken att undvika kladd och vattenpölar har övergått i bejakande av blötan så är det emellertid både skönt och uppiggande. Den här majdagen började med en disig och råkall morgonrunda och avslutades med en genomblöt kvällsrunda kryddad med löparöl.
När jag klev in i duschen på jobbet efter min morgonrunda fick jag skruva upp temperaturen ordentligt för att skölja bort frusenhet och vårvädersbesvikelse. Under dagen kunde jag notera hur gråvädret övergick i regnrusk och vid arbetsdagens slut vräkte regnet ner. Till min stor glädje visade det sig dock att kylan hade blåst bort och att det var en genomblöt men riktigt varm vårkväll. Med återvunnen vårkänsla gav jag mig ut på årets första ljumma regntur. Glädjen och de vårfrisk förutsättningarna fick mig att sträcka turen lite längre än planerat. Jag gillar verkligen den filmiska känsla man får av löpning i hällregn. Det är så lätt att betrakta sig själv utifrån när man kämpar sig fram i ösregnet. När regnet piskar i ansiktet, håret är genomblött, kläderna smetade mot kroppen och skorna regntunga stiger Rockykänslan i ett löpartrött medvetande. Lusten att ta några snabba steg uppför för trappan till Hotell Knaust eller Hedbergska skolan och sträcka armarna mot luften samtidigt som man låter tonerna av Eye of the Tiger skråla ur mobilen är lockande. Jag lyckas dock motstå frestelsen och unnar mig istället en löparöl.
Det händer att det lyfts på ett och annat ögonbryn när man med andan i halsen klafsar in på en pub eller bar med genomblöta kläder. På Bloco är man dock alltid välkommen. Carlsberg Export. Tryggt och bra.
Under tiden som jag drack upp min löparöl sprack himlen upp och regnet avtog. De sista kilometrarnas löpningen pryddes av en färgsprakande vårhimmel. Det var som att springa rakt in i en nationalromantisk målning. Kitschigt men vackert.
