Äntligen vinter. Att i ensamhet få tassa runt i snövit vinterskog är en svårslagen upplevelse. Den dämpade tystnaden. Vyerna. Frihetskänslan. För mig är det terapi när den är som bäst. Den sterila skönhet som en klar vinterdag erbjuder är ordentligt underrskattat. Efter en tid i mörker med omväxlande blöta fötter och ishalka är det skönt att ge sig i ut i kallt och krispigt vinterlandskap. Vinterlöpning är en alldeles speciell upplevelse och utmaning. För mig som är en lättfrusen kille kan de första 10-15 minuterna innan man hunnit bli riktigt varm vara en obehaglig och motig upplevelse. När kroppen och i synnerhet händer och fötter värmts upp ordentligt och lungorna är väl ventilerade är det dock lätt att njuta.
Det finns dagar då det verkligen är en fördel att bo i en kuperad stad. Den 26/12 var en mörk, regnig och allmänt eländig dag nere i stan men på södra berget föll snön över ett redan vitt landskap. Tidigt på säsongen kan man med gott samvete springa runt på Södra Berget utan att komma i konflikt med skidåkarna eftersom spåren ännu inte är pressade. Att vara först ut i spåren är både trevligt och slitsamt. Att springa i 10-15 centimeter nysnö suger rätt bra i benen när man man passerar 10km sträcket.
Efter en lång och slitsam arbetsdag då man med andan i halsen hunnit hämta barnen precis innan fritids och skola skall stänga är det extra skönt att ge sig ut på en kvällstur. En kvällsrunda i nysnö och ett par minusgrader är en rofylld upplevelse med gynnsamma förutsättningar för att skaka av sig problem och stress från arbetsdagen. Världen blir liten och begränsad i den bomullsdämpad tystnaden och det korta och paradoxalt ljusa mörkret.
Efter en lång och kall vinterrunda är det skönt att smyga in i värmen på en murrig pub och beställa en löparöl. Den här vinterkvällen blev det en Belgisk Ale på Bishops Arma. Grimbergen Blonde. Fyllig och rund med trevligt frukt och en honungslen ton av rostad karamell. Lång och mjuk eftersmak. Välgjord.
