Dem som känt mig sedan jag var tonåring kanske minns en tämligen fåfäng yngling. Ytterst självmedveten. Känslig för trender och värderingar. Med höga ambitioner när det kom till kläder och mode. Som de flesta tonåringar en lite vilsen själ med en väl utvecklad förmåga att i första hand betrakta sig själv ur andras perspektiv och i andra hand ur sitt eget. I dagsläget finns det inte (till min frus stora förtret) mycket kvar av mitt liv som självutnämnd dandy. Nu har jag en mer avslappnad, för att inte säga obrydd, inställning till mitt yttre. Till vardags syns jag oftast i sliten spandex och urtvättad pyjamas. Någon enstaka gång på helgerna drar jag på mig ett par jeans eller chinos och en skjorta. Nästan aldrig får kostymen komma ut ur garderoben. Det som jag aldrig trodde skulle hända har hänt. Jag har blivit min far. Min far som enligt trovärdiga källor också ska ha genomgått samma märkliga förvandling. Från fåfäng yngling till obrydd gubbe.
Till och från återuppstår dock mitt forna tiders jag och gör ett litet gästspel i spandextillvaron. Ofta sker det i samband med någon resa. I september åkte jag och min fru både till Stockholm och Lissabon samtidigt som barnen fick lite kvalitetstid med farmor och farfar. För att stilla mitt löpartvång och samtidigt blidka hustrun är det ofta praktiskt att kombinera transport och löpning. Således springer jag ofta till eller från en plats vi har planerat att besöka. Under vår Stockholmsvistelse bodde vi i min mosters och hennes mans lägenhet i Sundbyberg (tack Annika och Classe). En förmiddag åkte vi in till Stockholm för att uträtta några ärenden och för att shoppa. Jag hasade i ett par jeans och slet på mig en skjorta för att något så när passa in i storstan. Lite i smyg, och med en from förhoppning om en möjlig löptur på hemvägen, passade jag på att packa ner lite träningskläder i väskan innan vi gav oss iväg mot tunnelbanan. Att gå på stan och shoppa är inget jag uppskattar nu för tiden. Det som jag för i tiden skulle ha tyckt varit spännande och inspirerande känns nästan bara obekvämt i dagsläget. Att vandra runt bland butikerna och leta efter den perfekta tröjan eller den snyggaste kostymen bereder mig inte längre någon glädje. Visst kan jag beundra vackra kläder, skor och människor men ganska snabbt tappar jag intresset för den glättiga ytligheten och längtar tillbaka till mina slitna träningskläder och frisk luft. Efter en förvånansvärt kort stund i butikerna smyger sig en skavande rastlöshet in i själen. Känslan av att vara instängd i modemagasin är smått klaustrofobisk.
Efter ett antal butiker och en mycket uppskattad kopp kaffe på ett Södermalmcafé bestämde vi oss för att styra kosan hem mot Sundbyberg och ett sent lunchbesök på PaulTaylor. Redan tidigare under dagen hade jag förberett min fru på att jag hade en ambition om att springa hem till Sundbyberg. Sagt och gjort. När min fru avslutade sitt kaffe passade jag på att smita in på toaletten och ömsa skinn. Det var skönt att komma ur de med Stockholmsmått mätt omoderna paltorna och glida ner i spandex, sliten collegetröja och löparskor. Det finns en uppfriskande stålmannenkänsla i att byta om till träningskläder (särskilt spandex) på en cafétoalett. Att smita in på toaletten som intetsägande byråkrat och komma ut som snabb gubbe ger alltid lite extra uppmärksamhet.
När vi är på besök i Sundbyberg passar jag ofta på att ta en runda tur och retur till Sundbyberg – Stockholm. Det är en trevlig tur längs med Bälstaviken och Ulvsundssjön. Den här gången tog jag dessutom en liten extra sväng runt delar av Södermalm och Kungsholmen. Stockholm – Sundbyberg 15km.
Min fru passade på att ta en extra shoppingrunda och kom faktiskt lite efter mig till restaurang PaulTaylor. Jag kunde således pusta ut och ta en löparöl innan lunchen. Intergalactic från Stockholm Brewing Company i folkölsformat. En bra pale ale. Ett tips för er som funderar på att äta lunch på krogen i samband med en löprunda. Dyk upp sent.
