Månad: januari 2022 (sida 1 av 1)

Vinterlöpning när den är som bäst. Knarrande kall och strålande vacker.

Våndan och glädjen under en kvällstur i januari. Det bästa och sämsta med januarilöpning. Eftersom jag nästan aldrig tar en paus från löpningen tvingas jag emellanåt att ge mig ut i en smula besvärliga förhållanden. I januari är kylan, mörkret och snön oftast dem svåraste motståndarna. 

Väcker existentiella frågor om ensamhet och överlevnad. Stjärnklar känsla av flykt när jag snubblar fram i skogen. 

Fången i en fördärvlig dialog med sig själv. 

Rudimentära behov av gemenskap.

Flockdjur

Ensamhet bland andra/i grupp. Ensamhet i vildmarken. Ensamhet i ensamhet. Tvärtom kan jag njuta av att sitta ensam bland andra människor. Jag har alltid uppskattat sitta själv på ett kafé eller en restaurang. 

Nervkittlande rädsla och obehag. Hotet från tomheten och svärtan i vildmarken/ utanför stigen. 

Lyckan av att åter vara en del av en gemenskap. Även om det enbart är i formen av ljus från staden. Känslan av att klarat sig. 

Mitt liv som grottmänniska skulle förmodligen bli kort och plågsamt. Jag är både vek och frusen. Osedvanligt dålig motståndskraft mot kyla. 

Ge sig ut i eftetmiddagsljuset/skymningen

Mer än lovligt mörkrädd

Skräckblandad förtjusning 

Pirrande/kittlande obehag 

Sinnena på helspänn

Svetten rinner som kalla kårar på ryggen

Långa hotfulla skuggor

Nyårsafton har aldrig tilltalat mig. För många är det förknippat med glädje, fest och längtan efter bättre tider. För mig osar det tristess, vemod och ångest. Kanske överdriver jag en smula. Men för det första har jag aldrig riktigt gillat fester. På tok för många nya ansikten och glättiga samtal. För det andra ogillar jag tanken på tidens gång. Kanske är det alltför konkret. Det är svårt att bortse från tanken att det har gått ytterligare ett år av mitt korta liv. Barnen blir äldre och tiden som talangfull yngling blir allt mer avlägsen. Och så har vi tolvslaget. De där obegripligt obekväma första minuterna av det nya året när man tumlar runt, kramar och lyckönskar ett oändligt antal bekanta, halvbekanta och obekanta människor. Kul. Kul. Trevligt. Awkward.

Således var det en lite smågrinig och oengagerad gubbe som hasade runt i huset under förmiddagen den 31/12. Familjen var emellertid i gasen och sugen på fest. Vid elvatiden ringde emellertid en desperat och förtvivlad kollega som hade oturen (eller turen beroende på vem man frågar) att vara jour under nyårshelgen.

– Vi har fått Corona i familjen. Jag vet att du har jobbat flera nyårshelger de senaste åren men det är ingen annan som verkar kunna hjälpa mig. Kan du tänka dig att back upp mig. Jag tar alla telfonsamtal och du behöver bara åka in om det är något som behöver lösas på plats.

Efter en lite motig övertalningskampanj i samband med vår nyårslunch kunde jag meddela kollegan att jag ställer upp som standbyjour. Familjen gick till festligheterna redan under eftermiddagen samtidigt som jag passade på att ge mig ut på en löprunda.

Nyårsfesten var