Hösten har passerat i en rasande fart. Väldigt intensiv. Väldigt rolig. Fylld av långa arbetsdagar, inspirerande fritidsäventyr och långa löprundor. Mitt coviduppdämda resebehov har tillgodosetts långt över förväntan. Portugal, Tyskland, Frankrike och Italien. När dagarna blir kortare och kallare är det skönt att återigen kunna förlänga sommaren med en resa till Sydeuropa. Redan i början av september åkte jag och min fru till Lissabon samtidigt som barnen fick några fina dagar med farmor och farfar. Lissabon är verkligen en av mina favoritstäder i Europa. En pärla med bedagad charm. En kantstött och obstinat lillebror som i alla avseenden (bokstavligt, kulturellt, ekonomiskt och politiskt) förpassats till kontinentens periferi av sina europeiska storebröder. Bångstyrig och oförutsägbar. Kaxig och charmig. Trött och slö på förmiddagen. Sprudlande och intensiv på kvällen. Vacker men lite ovårdad. Arkitektur och monument som skvallrar om forna tiders makt och rikedom som sakta vittrat bort under ett par seklers tid. Pampiga byggnader och breda avenyer blandas med luggslitna hus i avskavda pastellfärger.
Eftersom jag av naturen är en smula disträ och ofta har lite dålig framförhållning (Av familj och vänner anklagas jag ofta för tidsoptimism, dålig planering och brist på struktur. Själv anser jag naturligtvis att jag är avslappnad och spontan) passar Lissabon mig perfekt. Här går det, till skillnad från i många andra europeiska storstäder, fortfarande att vara spontan. Det går att få ett bord på en fin restaurang utan att ha bokat veckor till månader i förväg.
För en värmekänsliga norrlänning är det bästa med Lissabon ändock det oslagbara läget och behagliga klimatet. Här i Europas sydvästra hörn finns den perfekta kombination av stad och hav med en kuperad, tät och myllrande stadskärna som reser sig över en långsträckt och lättillgänglig kustremsa. För en löpare från norra Sverige är den svala och frisk atlantluften perfekt för långa rundor.
För en löparentusiast är det uppfriskande att återigen få möjlighet till rundor utanför Sveriges gränser. En resa till Lissabon ger fina förutsättningar för omväxlande löpning. Ena dagen kan man ligga och tugga slätmarkskilometrar längs med Tajo och Atlantkusten. Nästa dag kan man backträna upp och ner för gatorna på Lissabons sju kullar. Den här gången blev det några fantastiska stadsturer i högt tempo bland kullarna och ett antal längre turer längs med Tajo och Atlantkusten. Eftersom det är gott om barer med generösa öppetider så går det nästan alltid att svalka sig med en löparöl. När solen skiner föredrar jag att stanna och dricka en öl vid någon av barerna längs med Tajos strand men om det är mulet eller regnar smiter jag gärna in på någon av de små barerna i den täta bebyggelsen uppe bland kullarna.
Om man (som jag) är en utpräglad tävlingsmänniska och synnerligen dålig förlorare (så dålig att jag i princip har slutat att tävla) kan det vara skönt att hitta en motståndare som inte består av kött och blod. Någon som man rimligen inte kan bli förbannad på vid en eventuell förlust. Redan när jag var i Lissabon första gången för drygt 15 år sedan började jag tävla mot stadens spårvagnar. Särskilt i de kuperade och historiska stadsdelarna, där både spår och spårvagnar är gamla och trötta, går det att ge tricken en rejäl match. Här är det tuff terräng för såväl gamla trötta spårvagnar som yngre gubbar med spinkiga ben. Förutsättningarna är naturligtvis inte helt rättvisa. De stackars spårvagnarna är ofta överfulla när de hasar sig uppför de slingriga gatorna i Bairro Alto eller Vila Candida. Eftersom det är tätt mellan hållplatserna blir det dessutom åtskilliga uppehåll med start och stopp på vägen upp och ner för kullarna. Om man borrar ner huvudet, gnetar på och ignorerar mjölksyran finns det således förhållandevis goda chanser för en seger på toppen av krönet eller i slutet av turen. Även vid det här Lissabonbesöket tävlade jag vid flera tillfällen mot spårvagnarna i Bairro Alto och Vila Candida under mina löprundor i innerstan. Tyvärr blev det inte enbart segrar. Löprundorna avrundades följaktligen med såväl seger- som förloraröl hemma i baren på Hotel Vintage.
Under den här resan väcktes tävlingsdjävulen i mig oväntat många gånger. För det första i de återkommande duellerna med spårvagnarna i de historiska delarna av Lissabon men också, lite mer oväntat, vid en tur längs med Tajo och Atlantkusten. En eftermiddag när hustrun tog en siesta på hotellrummet passade jag på att ge mig ut på en bonusrunda. Eftersom jag redan hade sprungit en sväng på morgonen var planen att; citat ”ta en inte allt för lång runda”. Det var en solig och varm eftermiddag och jag var sugen på en löparöl så jag sprang ner till strandpromenaden vid Tajo och tog sikte på Vasco da Gama tornet. Det finns tillfällen när löpningen går obegripligt lätt. Då fysikens lagar på något sätt är rubbade. Då gravitation och luftmotstånd är minimalt. Då luften innehåller lite mer syre och lungorna rymmer lite mer luft än vanligt. Då benen är fjäderlatta och man svävar fram utan motstånd. Då det inte finns någon begränsning för hur snabbt och långt man kan springa. Det här var en sådan eftermiddag. Kombinationen av osedvanligt lätt löpning och ljuvligt väder fick mig att avstå från en öl vid Vasco da Gama Tornet och istället vända om och springa tillbaka mot Lissabon. Strax innan vändningen vid Vasco da Gama tornet hade jag mött en spänstig portugis i snabba kläder som sprang i motsatt riktning. Efter vändningen blev det en inspirerande rygg att försöka jaga ikapp. Efter några kilometer var jag bara ett tiotal meter bakom portugisen och kunde konstatera att han hade ett snålt löpsteg och bra tempo. Jag drog ner på tempot, drack upp mitt medhavda vatten och passade på att återhämta lite krafter samtidigt som jag lurpassande i rygg på portugisen. Eftersom benen fortfarande var fjäderlätta och jag var på väg hemåt bestämde mig för att passera och höjde takten för att komma ikapp och förbi. När jag passerade noterade jag i ögonvrån hur förvånad portugisen blev. Av ansiktsuttryck, löpsteg och utrustning att döma var han inte van att bli omsprungen. Till en början drygade jag ut avståndet men efter en stund var det som att han blev medveten om vad som hänt och började sakta knapra in på mitt försprång. Efter ytterligare några minuter hade han nästan kommit ikapp och var bara några meter efter mig. Längre kom han dock inte. Han valde istället att lägga sig i rygg på mig och smyga med i vindsuget. Kilometrarna gick och portugisen fortsatte envist att flåsa mig i nacken. Jag visste inte riktigt vad jag skulle göra men en sak var klar. Jag skulle inte ge mig utan fortsatte enträget att springa. Lyckligtvis hängde den fjäderlätta känslan fortfarande kvar och jag tassade fram på lätta ben. Det utvecklades till en märklig tvekamp. Minutera och kilometrarna gick utan att någon av oss visade några som helst tecken på att kasta in handuken. I taktfast flåsande trummade vi fram längs med Tajo och Atlantkusten. Vi passerade Praca do Comercio, Ponte 25 de Abril, Torre de Belem och åtskilliga löpare på vägen. Folk på uteserveringarna ropade och hejade på oss när vi passerade. Efter åtskilda kilometers löpning började jag känna mig lite stressad. Vattnet var slut och jag skulle ju också springa tillbaka till hotellet och hinna snygga till mig för kvällens restaurangbesök. Dessutom började kilometrarna ta ut sin rätt och jag kände en annalkande matthet i kroppen. Lyckligtvis verkade det som att även portugisen började tröttna. Nästan obemärkt men i stumt samförstånd drog vi ner på tempot. Det var först nu det slog mig att jag inte hade en aning om hur långt portugisen hade för avsikt att springa. Kanske skulle han hela vägen till Cascais. Med en kvävande känsla av panik började tankarna snurra runt en möjlig förlust och kring hur jag skulle i så fall skulle kunna ordna en värdig avslutning. Och fan. Och helvete. När vi närmade oss Caxias märkte jag dock att stegrytmen förändrades. Jag vände mig om för första gången och såg att portugisen sprang över vägen och svängde av upp mot Caxias. Innan han vek av och bromsade in tog han av sig sina snabba solbrillor, vinkade och ropade – Obrigado! Och så var jag plötslig ensam. Överrumplad och övergiven men lättad och lycklig fortsatte jag en bra bit förbi stranden i Caxias innan jag saktade in och vände om. På vägen tillbaka smygtittade jag lite upp lite upp mot byn för att se om jag kunde identifiera portugisen men han var borta. Jag kände jag hur kilometrarna och anspänningen tog ut sin rätt. Med omtumlat sinne och trötta ben stapplade jag ner på stranden där jag hittade en strandbar, sjönk ner i en solstol och beställde en öl. I väntan på ölen passade jag på att ta ett uppfriskad dopp i Atlanten. När jag låg och flöt i vattnet begrundade jag höstens märkligaste löprunda. 38 kilometer.
Löparöl, vinnaröl, eller åtminstone inte förloraröl, i en strandbar i Caxias. Frank APA från Lissabonsbryggeriet La Musa. Utmärkt. Den ursprungliga tanken var faktiskt att jag skulle ta en öl på La Musas bar Fabrica Musa. Uber hjälpte mig att hinna hem i tid.
