Jag saknar mycket sällan de platser där jag har bott. Visst saknar jag familjen och vännerna men inte i sådan utsträckning att jag längtar tillbaka. Dem finns ju ändå alltid där. Ett FaceTime-samtal bort. När jag tänker tillbaka på de platser där jag bott kan jag däremot känna en viss längtan efter mina löprundor. Det är en skön nostalgitripp att tassa runt i gamla löpspår.
När det kommer till minnen finns det inget som kan konkurrera med Holmsund och Sillviken. Här spenderade jag mina barndomsår och så här i efterhand är det i princip enbart förknippat med ljuva minnen. Varma och soliga somrar fyllda av lek och bad i Sillviken. Snörika vintrar med skid- och skridskoåkning med vännerna i Holmsund. Den sockersöta glädjen grumlas enbart av ett antal bittra fotbollsförluster med pojklaget och en omtumlande tonårskärlek.
För de flesta framstår jag nog som en krass realist frikopplad från känslolivets nyckfulla svängningar. I själva verket är jag dock en hopplös romantiker som älskar att gotta mig i nostalgins ljuva och bitterljuva värld. När jag återvänder till en plats där jag tidigare spenderat mycket tid ägnar jag mig därför gärna åt minneslöpning. Jag älskar att planlöst springa runt och återuppleva svunna tider.
När vi är på besök hos mina föräldrar i Umeå passar jag ofta på att unna mig en löprunda i såväl Sillviken som Holmsund. Till och från kombinerar jag turen med en runda mellan Holmsund som Sillviken. Den här sommaren blev det två fantastiska rundor tur och retur mellan Sillviken och Holmsund. Särskilt den första rundan i början av juli var lite extra minnesvärd. Ljuvlig men avslutningsvis lite panikartad.
Till Holmsund springer jag gärna inlandsvägen via Innertavla, Tomtebo, Yttertavle och Holmsjön. Tillbaka mot Sillviken föredrar jag turen längs med kusten via Knivingen eller Revet. Kustslingan kräver en kortre simtur och eftersom jag tycker det är lite obehagligt att springa med blöta kläder föredrar jag att avsluta med en kortare sträcka i klibbiga kläder och kippande skor. När jag väl kommit ut till Holmsund har jag ofta svårt att motstå frestelsen av liten nostalgirunda. Det finns så många platser förknippade med oförglömliga minnen värda att återuppleva. Kamratvallen, Lilla Wembly, Sandviksplan, Bränteplan, Grändern, Stigarna, Ljumviken, Patholmsviken (Arsenikviken), Djupvik, Hamnen, Sågverket, Golvfabriken, Foderfabrikerna, Västerlångslädan, Lövsundet, Vindskydden, Åsen, Lövöudden, Karlsborg, Golfbanan, Lövkiosken, Gotta, Storsjöskolan, Centralskolan.
För att barnen ska få lite extra sommarlov brukar vi låta dem spendera en vecka hos mina föräldrar i Sillviken. Den första helgen i juli åkte vi upp till Umeå för att lämna barnen hos farmor och farfar. Sillviken visade sig från sin bästa sida. Soligt och varmt. Sydlig vind och badvänligt vatten. På söndagen gav jag mig ut på en lång runda mellan Sillviken och Holmsund. Termometern stod på 25 grader och det var lätt att njuta av gnetandet i väggrenen på de slingrande landsvägarna mot Holmsund. Jag stannade på Smultronstället i Holmsjön och drack en folköl. Väl framme i Holmsund kunde jag som vanligt inte motstå en nostalgirunda i barndomskvarteren innan jag vände tillbaka mot Sillviken. Det medhavda vattenförrådet tog slut redan i infarten till Holmsund men i Patholmsviken stötte jag som tur var på familjen Persson som var ute och letade efter sonen och min vän Anders bortsprungna hund (det visade sig att han, hunden, låg och vilade i skuggan undret trädgårdsmöbeln). Jag fick en trevlig pratstund och tillräckligt med vatten för att klara den kvarvarande turen hem till Sillviken.
Nostalgirundan fortsatte och efter ytterligare en sväng förbi Ljumviken, runt Lövöudden och Åsen styrde jag kosan tillbaka mot Sillviken. I vanliga fall springer jag ner till Knivingen och simmar den korta sträckan över kanalen till Tavelfjärden och avrundar med fyra kilometers lätt löpning till stugan i Sillviken. Den här dagen bestämde jag mig emellertid för att ta turen via Revet och ön Kas som medför två kortare simturer. Jag hade en minnesbild av några korta hopp mellan stenarna och en cirka tio meter lång simtur över grundet mellan Revet och Kas men minnet bedrog mig. Det visade sig var både betydligt längre och begärligare än vad jag hade tänkt mig. Efter knappt 40 kilometers löpning är orken och tålamodet dessutom något begränsat. Redan när jag närmade mig passagen mellan Revet och Kas uppenbarade sig det första problemet. Det visade sig att den sista stugan på Revet vaktades av en tämligen folkilsken hund och eftersom jag är mer än lagom hundrädd övervägde jag mer än en gång att vända om och springa den fem kilometer långa vägen tillbaka till Knivingen och simma därifrån istället. Efter några minuters nervöst trampande på stenarna i strandkanten bestämde jag mig för att trotsa hundrädslan och ge mig ut i vattnet. Ackompanjerad av hundskall och måsskrik tog jag av mig till shorts, packade ner kläder, skor och ryggsäck i vattenpåsen och gav jag mig ut i vattnet. Det som i minnet var en lätt och kort passage blev en stressig och panikartad upplevelse. Avståndet från strand till strand visade sig var drygt 200 meter och stenarna så glest placerade att det inte gick att hoppa mellan dem. Eftersom vattnet var cirka 30-70cm djupt på större delen av passagen gick det inte heller att simma utan jag fick hasa mig fram med händer och fötter på den hala och vassa stenbottnen. I takt med att hundskallen avtog tilltog fågelskriken och en bit ut i vattnet visade det sig att inte mindre än tre fågelfamiljer var missnöjda mitt vägval. Först ut var familjen Fiskmås. Skrikande och bajsande attackerade dem mig i täta och oregelbundna angrepp från ovan. Jag skyddade mig genom att dyka ner i det grunda vattnet och slå vilt omkring mig jag med vattenpåsen. När jag närmade mig mitten av passagen, där kanalen ut till öppet går, gav familjen Fiskmås äntligen upp men istället dök familjen Kanadagås upp och visade sitt missnöje. Efter några rejäla slag i vattnet med vattenpåsen retirerade dem dock till lugnare vatten och jag kunde andas ut och simma några meter i lugn och ro. När jag närmade mig stranden på Kas uppenbarade sig dock familjen Tärna. Minst men folkilsknast av de tre fågelfamiljerna. Skrik och och ilskna attacker avlöste varandra när jag snubblade fram och slog omkring mig med vattenpåsen. Med panik i bröstet och högre puls än under de 39 kilometrarnas löpning kunde jag slutligen pusta ut en bit upp på landbacken. När jag återhämtat andan och samlat ihop nerverna kunde jag konstatera att vattenpåsen bokstavligen blivit en vattenpåse. Kläder, skor, ryggsäck och mobiltelefon badade i vatten i den vattentäta vattenpåsen. Det bryska hanterandet i samband med passagen var uppenbarligen mer än vad den tålde. Genomblöt men glad för livet kunde jag efter en stund skutta vidare på stenstranden. Simturen från Kas till fastlandet och den korta kvarvarande löpturer kändes oväntat lätt.
När jag kom fram summerade jag turen. Sillviken – Innertavle – Yttertavle – Holmsjön – Holmsund runt – Sillviken. 43,6km. Glädje och panik.
Jag behöver väl knappast säga att sommarens andra runda mellan Sillviken och Holmsund gick via Knivingen. Som helhetsupplevelse var den mer njutbar men inte riktigt lika spännande och minnesvärd.
