
Några få dagar per år är lusten att ge sig ut på en löprunda förvånansvärt liten. En gråmulen lördag i mars kan vara en sådan dag. Plusminus noll grader. Fuktigt och rått. Menlöst. Hela familjen släpar sig trött omkring i huset. Tanken på att skippa löprundan och istället stanna inomhus med en god bok kittlar latmasken. Som vanligt håller det dock inte hela dagen. Under eftermiddagen växer ett diffust psykiskt och fysiskt obehag i kroppen. Svårfångad irritation och kliande rastlöshet skaver i själen. Suget efter en löprunda eskalerar. Vanligtvis inser jag själv att det behövs en löprunda för att rädda kvällen men relativt ofta är det min fru eller mina barn som förekommer mig och påpekar att jag bör ge mig ut på en löprunda för att bättra på humöret.
När jag väl gav mig ut den här lördagseftermiddagen var det med intention om en kort stadsrunda för att vädra ut obehag och rastlöshet. Slasket på gatorna fick mig emellertid att byta spår och istället påbörja klättringen upp mot Södra Berget. Stigarna och skidspåren var fortfarande snötäckta och mjuka så det blev en slitsam övning. I krysset Södra Berget – Fågelberget hände det som så ofta händer under mina löprundor. Jag kunde inte låta bli att ta den längre rundan via Fågelberget. På vägen upp mot toppen avtog regnet. Himlen blev efterhand allt ljusare och strax nedom Fågelbergsstugan var gråvädret ersatt av ett mjölkvitt och trolskt vinterlandskap. Den fortsatta löpturen blev rena rama katarsis för en smågrinig gubbe. Drömsk, sugande och suggestiv vårlöpning drev mig vidare förbi Sidsjön och upp till Orrberget. På vägen ner återkom gråvädret med byig vind och snöblandat regn. Sinnesstämningen var dock ljus och lätt. En i tilltänkt kort runda slutade på 26km.

Med tunga ben och utvädrat men lätt sinnesstämning smet jag in på Restaurang Bloco och tog en löparöl. Birra Poretti. Italiensk lager. Enkelt, kallt och gott.









