Ibland blir man förvånad över hur klarsynt en sjuåring kan vara. En iskall torsdag i januari upplyste min äldsta son mig om hur det ligger till med mina laster. Vi tar det från början. Den här dagen lyckades jag stiga upp tidigt och kunde unna mig några extra kilometers löpning på vägen till jobbet. Väl framme kunde jag dessutom avverka ett par administrativa surdegar redan innan duschen och morgonmötet. Arbetsdagen flöt på utan några större katastrofer och turen hemåt gick i god tid. Jag övervägde att ta en längre runda men beslutade mig för det nog skulle vara skönt att slippa stressa till Storis innebandyträning. Så det blev bara en liten omväg. Storis fick klämma ner sig i löpvagnen på vägen till träning. Eftersom vi var ute i god tid kom jag med ett litet förslag.
– Storis, vad tror du om att vi tar en extra runda? Vi kan stanna till på vägen och köpa en Festis? (det kan behövas en muta för att motivera en omväg).
– Pappa, det är svinkallt!
– Ja, men du har ju buff, fårskinn och filt.
– Pappa, du sa det själv, det är – 16 grader.
– Ja, det är väl ingen fara (fortsatt med lätt och hoppfull stämma).
– Nej pappa, jag fryser redan och jag vill gärna dribbla och skjuta lite innan träningen.
– Ok (med illa dold besvikelse i rösten och en obegriplig känsla av att vara förorättad).
Det var tyst ett par minuter. Jag märkte att Storis grubblade på något. Själv kämpade jag med att svälja min alldeles uppenbart småaktiga och barnsliga känsla av att vara förfördelad.
– Pappa.
– Ja Storis.
-Du är beroende av två saker.
– Jaha, är jag? Vadå?
– Att springa och kaffe?
– Nej, det är jag väl inte.
– Jo, det är du!
– Ok, vad menar du med beroende?
– Ja, du vet det är något som du inte kan sluta med och som du måste göra för att må bra.
– Aha.
Storis fortsatte att spåna och redogöra för innebörden av beroende. Det blev ett långt och spännande resonemang. Inte helt korrekt men förvånansvärt träffande. Under innebandyträningen rannsakade jag mig själv. Jag har aldrig betraktat mig själv som en beroendeperson. Jag har aldrig klarat av att röka eller snusa och har alltid varit lite rädd för droger. Jag blir djupt besviken om jag inte får mitt morgon- eller lunchkaffe men konsekvensen av en utebliven kopp blir på sin höjd en eftermiddag och kväll med dov huvudvärk. Även om jag tycker att det är väldigt gott och trevligt med öl och vin så har jag inget problem med att avstå från alkohol. Med löpning inser jag dock att det är lite mer komplicerat. Jag grävde i minnet och radade upp det jag kommer ihåg om beroende från DSM IV.
Jag tänker mycket på just detta – Japp
Jag har börjat smyga med det – Nja, men jag kanske ibland är lite otydlig när jag uppskattar hur länge jag blir borta på en löprunda.
Jag känner ett sug efter det – Absolut
Jag har utvecklat tolerans, och behöver allt starkare doser – Både ja och nej. Ja i bemärkelsen att löprundorna med åren blivit allt längre. Nej då jag ibland kan nöja mig med en kort och snabb runda.
Jag blir hög av att få ägna mig åt det – Japp (om man nu kan bli hög på det viset av löpning)
Jag får diverse negativa symptom, abstinenssymptom, av att inte få ägna mig åt det – Ja så är det nog i viss mån. Jag blir grinig och lättretlig särskilt om jag inte får utrymme för en planerad löprunda. De negativa symtomen går dock snabbt över när jag inser att det är en orimlig reaktion.
Det inkräktar på resten av livet, arbetet, familjen, fritiden – Nej, så långt har det inte gått. Jobbet sköter jag relativt prickfritt och jag har nog lyckats att anpassa löpningen så att det går att kombinera med familjeliv och fritidsintressen. Möjligen kan min fru ha ett par invändningar på den punkten. Men hon snusar ju så där är det lätt för mig att komma undan med hedern i behåll.
Även efter långa uppehåll kan jag trilla dit igen – Jag har inga långa uppehåll.
Beroende är en förvärvad och kronisk förändring av hjärnans belöningssystem. Den som inte får utlopp för sitt beroende får ofta abstinensbesvär. Toleransnivån ökar i samband med bruket. Det tog en stund att reda ut tankarna och visst finns det vissa inslag av både tvång och beroende i mitt löpande men det är helt kontrollerbart och långt ifrån en psykiatrisk diagnos. Med dagens upplevelser i minnet och 24 km i kroppen kunde jag konstatera att jag inte är beroende. Jag tycker att vi kan kalla det sunt pseudoberoende. För mig är löpning ett kontrollerbart tvång och en hanterbart beroende.
Lite klokare och stolt som en tupp (över min klipska och brådmogna sjuåring) lämnade vi innebandyträningen. Det kändes lite extra skönt att meddela Storis att vi skulle äta pizza tillsammans med resten av familjen. Redan föregående helg hade vi utlovat pizza till gossarna på den nyöppnade restaurangen Basta. Det är svårt att återge den besvikelse som pojkarna gav utryck för när det visade sig att vi fastnade i kön in till restaurangen och inte lyckades komma in i tid för att beställa. Avgrundsdjupt jämmer och elände. Lördagsmiddagen räddades dock av änglarna på restaurang Bloco (tack Tord och Jonas). Den här torsdagskvällen hade vi för säkerhets skull tagit lite extra höjd för att verkligen komma in i tid. Kvällen blev en succé. Stans bästa pizza och en god löparöl. Italiensk lager. Gradisca från Riminibaserade bryggeriet Birra Amarcord. Honungslen, lite blommig med trevliga humletoner och mild malt.
