Januari 2020. Några dagars arbete i Stockholm erbjuder såväl morgon- som kvällslöpning. Bortkopplad från vardagsbestyren är det lätt att klämma in ett par extra rundor och väl på språng kan man låta benen rulla lite längre än vanligt. 134 kilometer på 5 dagar. 3 av kvällsrundorna kryddas med löparöl. Stockholm måste vara en av världens löpvänligaste (och löpvackraste) huvudstäder. Oslagbar tillgänglighet. Breda trottoarer i innerstaden och fantastiska strandpromenader uppmuntrar till stadslöpning när den är som bäst. Flacka förhållanden och behaglig temperatur ger möjlighet till rundor i högt tempo.
Första öllöpningen under Stockholmsvistelsen. Djurgården – Ladugårdsgärdet – Östermalm. 16km. Löparöl på Hotel Hasselbacken. Lite blekt utbud men en Melleruds Moderna Ale på tapp slinker ner utan motstånd. Blommig och balanserad. God.
Jag kan inte minnas att jag någonsin har ångrat en löprunda. Även om det ibland kan kännas tungt så är det allt som oftast en njutningsfull upplevelse. En lång och riktigt utmattande löprunda är dessutom det närmaste en religiös upplevelse jag kommer. Lite tillspetsat kan man säga att det inte finns något i livet som man inte kan lära sig av en löprunda. Perioder av upprymdhet, glädje och njutning varvas med stunder av tvivel, smärta och ångest (naturligtvis tämligen banal och oftast kopplat till inledningen av en tung stigning). Även om det går tungt är det nästan aldrig värt att vända om. Vägen tillbaka är alltid förknippad med missnöje och besvikelse. Vägen framåt kan vara besvärlig och otroligt jobbig men väl framme är det alltid en fröjd.
En lång löprunda kan innehålla så många dimensioner. Till en början kan det ibland kännas lite motigt när puls och andning rusar men när rytmen infunnit sig och kilometrarna adderas smyger sig välbehaget på. Med tilltagande trötthet tenderar bekymmer att tyna bort och problem att lösa sig. Allt känns självklart och lätt. Plötsligt erfar man ett förkrossande klart begrepp om tillvarons mening. En svårslagen känsla av eufori. Eufori som sakta övergår i utmattning. Utmattning som kan generera tvivel och smärta. Här är det lätt att lockas till att ge upp och avbryta. Uthållighet och lite djävlar anamma är ledorden för att tämja tvivel och smärta. Uthållighet föder utmattningens paradox. Tröttheten tröttar ut och skingrar allt även tvivel och smärta. Omvärlden tenderar att bli alltmer diffus. Jaget suddigt i konturerna. Medvetandet litet. Tankeverksamheten minimerad. Sakta glider man in ett meditativt tillstånd av repetitioner. Nu är det bara här och nu. Andning och riktning. In och ut och nästa steg och framåt, framåt, framåt. Den trötta, tomma njutningen de första tio minuterna efter en sådan löprunda är gudomliga.
Under det här stockholmsbesöket var det en långrunda som stack ut lite extra. Lång och behaglig med ovanligt korta inslag av tvivel längs med Riddarfjärden. Strålande fin januarieftermiddag. Klarblå himmel. Blekgul vintersol. Hög och kall luft. Avslutning med öl i skymningen. Öarna runt med start och mål i Gröndal. Södermalm, Gamla Stan, Skeppsholmen, Kastellholmen, Djurgården och Kungsholmen med transportsträckor. 40,9km. Fantastiskt att kunna springa på gångbanor längs med strandkanten under hela turen. Löparöl på Ölstugan Tullen i Hornstull (som tyvärr stängdes i mars). Pretty Pale Ale. En APA från Göteborgsbaserade O/O. Fruktig humle med tropiska inslag av mango och persika. Balanserad, grapefruktig beska. Utmärkt!
Den sista öllöpningen under den här stockholmsvistelsen hade ett bestämt mål frammejslat av rykten om Stockholms bästa kebab. Folkparken. Vägen dit gick runt Riddarfjärden, Gamla Stan, Skeppsholmen, Östermalm och Vasastan. Vistelsens enda riktiga stadsrundan. 17km.
Löparöl och käk på Folkparken. Folkparken Pitmaster. En pale ale bryggd i samarbete med Nya Carnegiebryggeriet. Ölen något slätstruken men vilken kebab. Stockholms vassaste. En till tack.
